Awkwardness

Jag var nyss med om det sjukaste på länge. Barcelona är inte en stor stad för er som tror det. Jag skrev ju att jag skulle på någon form av date förra veckan. Och jag gick på den och det var väl kul men inget för mig liksom mer än att han bad bartendern spela Dylan för att överraska mig. Men still, nä.

Som alla andra män i det här landet var han självklart inte blyg att höra av sig efteråt, och har gjort varje dag sedan vi sågs. Jag försöker snällt, men bestämt skjuta upp det genom att säga "kanske måndag eller tisdag, jag kan inte idag." Igen, som alla andra män, tar han mig på orden och säger "tisdag blir bra". Då jag idag inte hade hört någonting och tänkte att han kanske hade glömt mig gick jag och Jossan runt och chillade på stan och bestämde oss för att sätta oss ner på Schilling och fika. Fikan blev snacks och snacks blev middag och plötsligt hade vi suttit där i fem, FEM timmar. Kände att det var dags att kanske gå hem vid 22 eftersom jag inte hade nån mobil och var trött.

När vi kommer ut från Schilling, vem tror ni står på andra sidan gatan om inte min så kallade date?! Jag går förvånat fram och säger "men tjaa, är du här, ja det här är josephine kul att ses och sjukt att du var här nu." Han kollar på mig som jag är helt störd och frågar om jag sett hans sms. Jag hade ju ingen mobil...Och jag kan nu säga att jag aldrig mer kommer glömma min mobil hemma. Han visar mig meddelandet och jag inser att det inte är någon coincidence att just han är där. Vi skulle nämligen ha mötts, klockan 22, utanför DET cafét. Jag dog när jag insåg det och ursäktade mig tills han sa att jag skulle gå hem.

Jag tror inte att vi kommer att träffas igen.